Måste få skriva av mig....

 

 

Jag har så svårt för de här med kärlek... Jag har haft ett seriöst förhållande där jag blev riktigt sårad och jag kände mig så förvirrad innan jag avslutade de hela.

Om jag ska beskriva mitt förhållade bäst så var de ett helg förhållande för de var dem ända gångerna han hade "tid". Riktigt jobbigt var de faktiskt. Men jag valde alltid honom före alla andra, vilket var ett stort problem. Jag hatar när de blir så. När vänner försvinner? Hade jag varit min kompis då jag alltid satte pojkvännen före så hade jag inte velat vara vän med mig själv, Inte så som jag betedde mig,

Jag hatade mig själv. Den där personen jag blev.

Enda sen dess har jag svårt att lita på killar? Inte som vän, jag är hellre vän med killar än med tjejer (mindre knivar i ryggen) men "nästa steg" har jag jätte svårt för kan verkligen inte lita på killar... Men ändå är det alltid jag som lägger in "första stöten" för enligt nästan alla jag känner så är jag väldigt flörtig? Själv tycker jag inte det men om nästan alla mina vänner säger de så hmm... aja.

 

Falla.

 

Att falla för någon är jobbigt för mig! Jag har fallit för 2 olika killar varit tillsammans med en och den andra hade flickvän och vi var mycket nära vänner när de hände så höll de för mig själv ist för att förstöra vänskapen och som tur är så är vi fortfarande lika bra vänner idag.

Men de är så svårt för mig. Jag tror att jag satt för höga "krav" i mitt huvud om hur the one ska vara? Jag menar listan är lång... Mystisk, romantisk, kunna laga mat, beskyddande, lång, mörka ögon, få mig att känna mig som om jag är den enda tjejen på denna jord, osv osv...

Men ja...

 

Är de någon som känner igen sig och verkligen inte förstår den här grejen med kärlek?

 

Ursäkta mitt rabbel men behövde som sagt var skriva av mig.

Godnatt.