Ibland vaknar man på fel sida, ibland så skrapar man knät,ibland är man med om något värre och ibland, vissa stunder, så är man inte med om någonting- men slås ner som om allt ovaför hände på en gång.
Jag är ingen poet, inte heller den psykologen jag ibland utnämner mig själv till. Jag är mest bara en panik slagen artonåring som vill allt och inget på samma gång. Jag vet inte vart jag vill tavägen, vem jag vill ta vägen med och allt där imellan. Jag mår oftast jäkligt bra och har det riktigt kul. Jag lever för dagen och vill skjuta upp familjelivet till ja så jäkla långt upp jag kan. Jag vill leva livet fullt ut till det, ja oändliga. Jag vill hoppa, skrika, gråta, skratta, resa, falla, ställa mig, bygga och fastna. Jag vill upptäcka allt och hitta min plats i världen. För här, just nu, och i all framtid - kommer inte göra mig mätt.
Då och då så känner jag mig tom. Jag saknar inte så mycket, men ändå finns den där jäkla ihåliga känslan där blixt förbannat. Den känslan är något av det mest obehagliga jag varit med om. Att det liksom bokstavligt kan göra så ont, utan någon som helst anledning? Nån dag så kommer alla bitarna ligga på plats, även om man/jag inte ser vägen dit just nu, så kommer allt. Det vet jag, jag tror på ödet, jag tror på att man aldrig gör fel, utan man lär sig bara på vägen. " never a failuer, always a lesson " som Rihannas motto. Det jag gottar mig med i dessa negativa stunder är att jag och mina fantastiska vänner har lyckan att oftast dyka upp på rätt ställe vid rätt tidpunkt, vi har fått mycket goda förmåner för livet tack vare det. keep living like the boss you are. peace out!