Jag har förträngt alla minnen jag har haft om dig.
Jag har gått vidare, ja för länge sen.
Jag har funnit mig själv, den jag är nu.
Men ändå sitter jag här, skriver till dig.

Varför är det lätt att leva, och inte tänka på det där.
Men när mörkret faller sena nätter, så är du ändå här.
Livet det är bättre, bättre än förut. Men när mörkret faller tänker jag på dig, på samma sätt jag gjort förut.

Dagarna blir längre, mörkret finns knappt mer. Ensam i mitt rum, tänker mer och mer.
Jag kan inte klaga, har allt som jag vill ha. Vill helst vara ensam, men ibland så undar jag.

vart ska jag ta vägen, när jag inte vet vart jag ska gå, vem ska jag ringa när jag måste säga hur jag mår. Vem ska kunna känna samma känslor som jag gör, jag måste hitta min andra halva – innan jag dör.